Jag kan inte sitta här längre och blogga om skitsaker när det finns så mycket som upprör mig på riktigt. Men jag vill bara uttrycka mig i ett blogginlägg om ett ämne som upprör mig otroligt mycket. Kvinnoförtrycket. Ingen har väl missat kvinnorna som blev sexuellt trakasserade i Köln och under festivalen We are Sthlm i Stockholm. För det första: Jag blir så rädd att polisen börjar ta politisk ställning. Vilka fan är de att mörklägga dessa trakasserier pga de inte vill "gynna SD" just för att de flesta övergreppen utfördes av killar med utländsk bakgrund. Sen när började polisen vara subjektiv? Polisen och domstolen ska vara objektiva och behandla alla likadant. Så att mörklägga det som hände var bara fel och odemokratiskt. Efter att ha lyssnat på Zara och Noels podd iförrgår där de tar upp just det här ämnet, och Zara nämner just det jag nyss, att när polisen faktiskt tar denna politiska ställning så blir det väldigt odemokratiskt. Jag håller med henne till 100 %. Mörkläggning är sådant man ägnar sig i diktaturer.

 

Är så jävla trött på att jag måste tänka på att inte åka hem med kjol mitt i natten efter en fest. Jag vill inte ens ha på mig kjol när jag är ute på stan (under dagtid går det bra men när det är mörkt föredrar jag jeans). Jag blir upprörd när jag ser folk på facebook som delar artiklar där det står att kvinnor blir sexuellt trakasserade på badhus, exempelvis Eriksdalsbadet i Stockholm. Det har gått så långt vissa badhus ska införa separata bubbelpooler för kvinnor och män. Jag är så trött på att JAG ska anpassa mig för att det finns de män/killar som inte kan hålla tassarna borta från kvinnor. Män som har en riktigt skev kvinnosyn och ser oss som objekt. Objekt som inte har några känslor utan som man kan göra vad som helst med utan att det får konsekvenser. 

 

Jag skriver det här inlägget för oss kvinnor, för att jag är så trött på att hålla tyst om det. Blir på riktigt upprörd när folk inte vågar uttala sig om dessa problem vi faktiskt har i Sverige (även om andra länder har det hundra gånger värre pga deras hemska åsikter om kvinnor). Jag är så trött på de killar/män som utför dessa handlingar. Jag skyller inte på alla män utan jag vill förtydliga att jag skyller på dessa som på något sätt trakasserar en kvinna. Sedan är jag så jävla trött på de som inte tar sexuella trakasserier/våldtäker på allvar, som kanske skyller eller förminskar offret. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag känner mig rädd på kvällarna. Vi måste få ett stopp på det här. NU!

Ibland blir jag bara så fruktansvärt trött på att vara den här "mellanmjölkspersonen". Man har det bra och bekvämt men det är ingenting mer. Betygen är varken superdåliga men inte heller jättebra. Man är inte jätteful men inte heller supersnygg. Allt är dugligt lixom. Jag har börjat jämföra mig så mycket med andra personer. Om någon t.ex. gör ett finare och bättre arbete eller får bättre betyg. Självklart så glädjer det mig att det som andra gör går bra men det är jag som känner av dålig prestation från mitt håll. Som den senaste fotouppgiften. Missförstod den totalt. Och när jag har jobbat med den i 2 veckor och till slut faktiskt läser uppgiftsbeskrivningen noggrant så förstår jag att jag har gjort fel. Jag har misslyckats. Fyfan vad trött jag blir. Det är ju bara mitt fel. Det är ju jag som inte anstränger mig tillräckligt mycke. Klart som fan jag vill vara bäst? Klart att alla människor vill vara bäst? Just nu känns det som om det går åt helsike med skolan. Jag är för lat. Det är ju jag som väljer att inte anstränga mig till 100 %. Jag behöver ett mål, ha en röst som säger GO GO GO! Men det har jag inte, jag smälter bara in och är just den där mellanmjölkspersonen. 

Att ha kompisar är så otroligt viktigt för mig. För att jag kan inte få den där skrattattacken utan en kompis. Jag kan inte känna mig uppskattad som en bra person utan kompisar (självklart finns ju familjen, men nu utgår jag från kompisar). Jag är så otroligt glad och tacksam för de kompisarna jag har idag. En kompis ska man kunna berätta allt för utan att bli dömd. Jag har alltid haft ett gäng som jag verkligen bara har umgåtts med. I högstadiet var vi ett tjejgäng på 5 personer som alltid var med varandra. Men som sagt folk förändras, skapar nya uppfattningar och utvecklas olika. Även om jag knappt har kontakt med mitt gamla tjejgäng så var ändå den tiden bra där och då. Men nu är jag bara så jäkla glad att jag har gått vidare. Att jag faktiskt tog det stora steget och började i ett gymnasium utanför min comfortzone. 

 

Jag tycker det är sån stor press idag på att man ska ha så många vänner och alltid ha massa folk runt omkring sig. Jag nöjer mig med de kompisarna jag har, mitt nuvarande squad och några till utanför det tjejgänget. Sedan tycker jag att det är ett krav på att inte ta sina vänner förgivet. Jag har verkligen insett det under de två senaste åren kanske? Det är ett krav att du som kompis ska ta initiativ och fråga hur din kompis mår, om de vill ses eller bara på något sätt visa att du faktiskt bryr dig. För att avsluta den här texten - jag tänker inte lägga energi på de kompisarna som inte ger något tillbaka, som bara tar dig förgivet. Då lägger jag hellre den energin på att lära känna nya. Puss! 

Det mesta som vi gör i skolan är faktiskt riktigt intressant. I alla fall när man förstår. Häromdagen skrev ju att jag skiter i reggaekulturen, rastafari-religionen men nu har jag helt ändrat uppfattningen. Det är ju så intressant när pusselbit för pusselbit faller på plats. Som klippan i lejonkungen är taget från rastafari-religionen som anses vara ett heligt land (Zion, sionklippan). Man har väl förstått undermedvetet att lejonklippan är något heligt och stor men aldrig riktigt tänkt på vad exakt det är och innebär. Och själva kulturdelen är också riktigt intressant. Hur det bildades subkulturer i samband med industrialismen. Grupper skapades och tonåringar uttryckte sina identiteter via kläder, smink och musik typ. Okej det här var väl egentligen ointressant för er kanske men det var i alla fall ett sätt för mig att plugga till provet imorgon samtidigt som jag bloggar. Godkväll! 

Jag ogillar grupparbeten så enormt mycket. Inte för att låta bitter eller så men jag hatar verkligen att jobba i grupp. Förstår inte ens grejen med att skolan hela tiden ska tvinga en med att jobba i grupp? Okej visst det kanske är bra träning att jobba med andra men för min del är det bara jobbigt. Jag vill bestämma själv. Jag vill inte behöva argumentera om varför jag tycker si eller så. Jag vill jobba i min egna takt. Jag vill inte sitta och bli irriterad på en grupp för att alla tycker/tänker olika eller för att alla inte jobbar lika mycket. Det har alltid varit såhär. Finns det ens någon som gillar grupparbeten? Nu ska jag plugga resten av kvällen. Ha en bra lillördag hörni! :)) 

Jag har börjat med en ny kateogri där jag skriver mina tankar, funderingar och åsikter. Jag har ju kategorin "åsikter" redan men eftersom de inläggen är så gamla från 2012/2013, så vill jag börja om. Dessutom så håller jag  inte med mitt 13-åriga jag längre i vissa inlägg. Så till att börja med så sjukt många åsikttankar i hjärnan som jag vill skriva på bloggen. Dels för att det är enklare för folk att läsa än att ha en konversation om det. Men det finns ju nackdelar, som att bli helt missförstådd vilket absolut inte vill bli. Men ni som verkligen känner mig vet ju om att jag aldrig menar något illa, även om jag öppnar munnen innan jag hinner tänka efter. ;)