Att ha kompisar är så otroligt viktigt för mig. För att jag kan inte få den där skrattattacken utan en kompis. Jag kan inte känna mig uppskattad som en bra person utan kompisar (självklart finns ju familjen, men nu utgår jag från kompisar). Jag är så otroligt glad och tacksam för de kompisarna jag har idag. En kompis ska man kunna berätta allt för utan att bli dömd. Jag har alltid haft ett gäng som jag verkligen bara har umgåtts med. I högstadiet var vi ett tjejgäng på 5 personer som alltid var med varandra. Men som sagt folk förändras, skapar nya uppfattningar och utvecklas olika. Även om jag knappt har kontakt med mitt gamla tjejgäng så var ändå den tiden bra där och då. Men nu är jag bara så jäkla glad att jag har gått vidare. Att jag faktiskt tog det stora steget och började i ett gymnasium utanför min comfortzone. 

 

Jag tycker det är sån stor press idag på att man ska ha så många vänner och alltid ha massa folk runt omkring sig. Jag nöjer mig med de kompisarna jag har, mitt nuvarande squad och några till utanför det tjejgänget. Sedan tycker jag att det är ett krav på att inte ta sina vänner förgivet. Jag har verkligen insett det under de två senaste åren kanske? Det är ett krav att du som kompis ska ta initiativ och fråga hur din kompis mår, om de vill ses eller bara på något sätt visa att du faktiskt bryr dig. För att avsluta den här texten - jag tänker inte lägga energi på de kompisarna som inte ger något tillbaka, som bara tar dig förgivet. Då lägger jag hellre den energin på att lära känna nya. Puss!