Ni vet när man verkligen inte får skratta men skrattar så sjukt mycket i huvudet och håller för munnen för att inte börja gapskratta. Det har hänt mig typ tre gånger den senaste veckan. Och det är fan inte roligt. Förra fredagen då vi fick besök från facket då två personer kom och föreläste för oss. De började prata sina livshistorier och försökte vara sådär sköna och coola. Killen kastade en bok i golvet (retoriskt knep) men hela grejen kändes bara så fruktansvärt pinsam. Så där höll jag på att dö av skratt. Sedan igår på en guidad visning på ett museum. Kan ju inte stå där och skratta åt guiden. Och sedan idag på en redovisning när jag, issa och kajsa skulle läsa upp en norsk pjäs för vår klass + paralellklassen. Det här är en sådan känsla när man ba får en skrattatack och inte kan stoppa det. Och då kan jag inte kolla på någon, speciellt inte elin eftersom hon också har samma problem. Om vi skulle kolla på varandra skulle jag verkligen börja GAPSKRATTA. Istället måste jag sitta där och fokusera på min andning och hålla i munnen för att jag inte dö av skratt.